Många aktörer

Runt varje patient finns så många aktörer. Det är anhöriga, kommunen, försäkringskassan öppenvården, slutenvården, behandlingshem och jag vet inte allt. Som underläkare måste man gå på sin överläkares linje oavsett vad alla andra aktörer tycker. Särskilt besvärligt blir det om dessa aktörer tycker olika saker om patienten och vill påverkar varandra i den riktning som är "bäst för patienten". Bäst för patienten är så klart om alla kan samarbete på att bra och konstruktivt sätt men så är ju självklart inte alltid fallet. Jag finner det bara naturligt egentligen även om jag som underläkare ibland upplever det hela som väldigt frustrerande. Hittills har jag inte kommit på något förhållningssätt som fungerar för mig men återkommer om det.

Humor

Jag jobbar just nu på en tung avdelning med psykiskt sjuka patienter. Patienterna mår ofta dåligt och man lyssnar på patienter som är ledsna och har mycket ångest. Trots detta trivs jag rätt bra. Helt otroligt när jag tänker på det. Vad som gör att det känns helt ok att gå till jobbet undrar jag. Avgörande är att det är en fungerande personalgrupp med god sammanhållning. Mycket humor (konstigt nog) finns det och man skrattar en hel del. Kanske är det så att just humorn är räddningen för att orka. Jag skulle åtminstone inte ta mig genom dagarna utan den.

Kaos

Att jobba som läkare på en avdelning är en svår balansgång tycker jag. Med tre olika överläkare på tre veckor känner jag mig lite mör och undrar fortfarande över vad min roll i det hela är. Överläkarens åsikter färgar verkligen avdelning har jag märkt. Förra veckan blev det långa dagar då planeringen i princip spräcktes varje dag med tidsförskjutning. Nu när ordinarie överläkare är tillbaka hoppas jag att det blir lite mer ordning. Att vara underläkare känns just nu inte helt lätt. Kanske blir det bättre framöver.

Snart måndag

Nu har två hela veckor gått på det här jobbet. Det känns ovant och konstigt att tänka tanken att "jag måste till jobbet på måndag". Efter att ha varit student under massvis med år samt ha jobbat med forskning har det där med jobb och fritid flutit ihop till en stor smetig massa. Jag har liksom vant mig vid att aldrig känna mig riktigt ledig. Fördelen med att ha ett jobb som man går till och där man måste vara under en viss tid är att man ju faktiskt är ledig när man är det. Det är svårt att göra något hemifrån i vilket fall. Å andra sidan måste man ju faktiskt vara där vilket ibland kan upplevas som en nackdel då det är svårt att få till alla planeringsdagar och annat som är inlagt under veckorna. Maken blir hemma imorgon och övermorgon med barnen som är lediga från dagis och fritids just pga det.

Komma in i datasystemen

Idag har jag äntligen fått min kod så jag kan skriva ut recept till patienterna vid utskrivningarna! Den har tagit två veckor att få. Om en vecka kanske jag har fått kortet som gör att jag kan skriva ut på kopiatorn. Undrar om det tar lika lång tid att bli utsparkad som det tar att komma in i systemet? :)

Ett riktigt jobb - vad är det?

Under mitt förra yrkesliv i forskarvärlden fick jag vid ett par tillfällen höra folk tala om "ett riktigt jobb" med meningen att forska inte var ett riktigt sådant. Vad är då ett riktigt jobb? Har jag ett riktigt jobb nu? Vad jag förstått från folks kommentarer är nog ett riktigt jobb ett som har följande egenskaper:

• Man producerar något som kan användas eller utför en tjänst som är till nytta för samhället. 
• Man måste utföra detta jobb på given tid och plats och någon kontrollerar att detta verkligen sker.
• Man måste producera på jobbet, annars märks det och sanktioner införs. 

Utifrån ovanstående kriterier tycker jag nog att jag har ett riktigt jobb just nu. Men det tycker jag att jag hade förut också. Skillnaden mellan forskarjobbet och läkarjobbet är tidsaspekten och punkt nummer två. Som forskare bestämmer man själv sin arbetsdag vilket gör att de flesta jag känner jobbar jättemycket. Det tar lite mer tid inom forskarvärlden innan sanktioner införs mot någon som inte producerar. Å andra sidan kan man vara hur duktig som helst där utan att få en fast tjänst eller ens tidsbegränsad anställning. Som läkare märks det efter en timme eller mindre om du inte har gjort det som ska göras. Och gott om jobb verkar det också finnas. Jag har inte riktigt tänkt färdigt men stor skillnad är det mellan förra yrket och det här. Dock tycker jag att båda är "riktiga jobb"! :)

Första jobbveckan avklarad

Nu har jag jobbat en hel vecka som underläkare. Jag känner mig rätt slut efter det men är glad att jag kommit till en avdelning med bra stämning där man hjälper varandra om man kör fast. Det jobbigaste hittills har varit att navigera sig i systemet. Med systemet menar jag delvis det stora sjukhuset med alla divisioner och avdelningar, dels kommunen och sociala myndigheter som man också ska ha kontakt med. Vem som gör vad och hur man ska göra för att hänvisa och skicka patienter mellan de olika instanserna är fortfarande en stor gåta för mig. Det kanske blir klarare framöver. Just nu känns det hela rätt förvirrande. För övrigt så fungerar inte datasystemet för mig personligen då det tar minst en vecka att få olika slags konton aktiverade. Mötet med patienterna tycker jag mestadels varit roligt. Det är allt det andra som trasslar.

Allt sammantaget tycker jag det har varit en ok första jobbvecka. Det känns tufft att kastas in i en roll med rätt mycket ansvar från att ha varit läkarstudent med ansvar bara för mitt eget lärande. Får se hur det blir nästa vecka.

Semester med lite äldre barn

Under det här året kommer barnen fylla 5 och 9 år. Dessa saker har helt plötsligt blivit mer möjliga:

• Sitta tillsammans samtidigt runt bordet på restaurang (med ipads som understöd). 
• Äta lite mer oregelbundna tider utan att något i familjen bryter ihop. Dvs maten behöver inte längre serveras kl 17:30 senast. Underlättar enormt på semester tycker jag. 
• Bada så både maken och jag kan uppleva vatten längre upp till fotknölarna samtidigt. 
• Åka själv på något utflykt med båda barnen utan att komma hem helt utmattad.
• Inte behöva packa väskan full med 3 ombyten per dag för yngsta dottern. Jag har denna sommar bytt från ryggsäck till handväska då ryggsäcken inte längre behöver packas för små dagsturer. 

Livet börjar helt enkelt bli lite lättare med större barn som klarar mer själva. Det är skönt och lite vemodigt, men mest skönt faktiskt, att småbarnstiden är över.

Två dar kvar till första jobbdagen

Jag har denna sommar varit ledig i hela fem veckor. Det blev längre än jag trodde det skulle bli då jag trodde jag skulle behöva jobba hela sommaren. Nu börjar jag mitt första jobb på måndag och börjar känna mig rejält nervös. Eller, jag växlar mellan att gå och tänka att "det är bara en ny placering precis som tidigare kliniska terminer och snart ska jag träffa min handledare", till, "hjälp hur ska det här gå, tänk om jag gör bort mig helt och hållet och aldrig mer kommer att få jobba som läkare". Jag har ju aldrig tidigare jobbat vare sig som underläkare eller uska så för mig blir det helt nytt förutom då att jag varit läkarstudent. Det här med lön är ju också en ny upplevelse. Jag ska tydligen få betalt för de två introduktionsdagar jag redan varit på. Bara det känns ju lite konstigt då dagarna påminde väldigt mycket om att vara läkarstudent. Jag antar att jag fort kommer vänja mig vid det här med lön men just nu känns det som en glad överraskning :)!

Att bli vuxen igen

Att vara student på dagarna och mogen medelålders kvinna på fritiden här ibland känts lite kluvet. Min upplevelse av att vara läkarstudent är att man som kandidat ofta behandlas väl men man räknas väldigt sällan med och en åsikter har väldigt lite värde. Om man tillfrågas om något är det mer i syfte att kontrollera att man förstått något av det väsentliga över huvud taget. Det ska erkännas att jag inte är särskilt förtjust i dessa spontana förhör även om jag förstår vilken funktion de fyller. Mina gamla kollegor i förra yrket har blivit allt mer etablerade och numera befinner de sig ofta i en konsultativ roll. När jag träffat dem har jag ibland känt ett spår av avund, inte ånger utan mer än känsla att det där hade varit jag om jag inte hade uppfyllt den där drömmen om att bli läkare... :). Jag undrar hur lång tid det kommer att dröja innan man känner sig någorlunda säker i läkaryrket. Det kommer säkert att dröja och gott och väl är väl det då jag tycker om att lära mig nya saker. Ja, det får tiden utvisa. I nuläget känns det i alla fall bra att det förmodligen blir mindre diskrepans mellan yrkeslivet och privatlivet vad gäller känslan av att vara en vuxen, viktig och behövd person. Idag åkte jag tåg och betalade vuxenbiljett. Det var länge sedan! Alltid en start :).

Första inlägget

Det här är fortsättningen på en annan blogg med adressen http://mammalakarstudent.blogspot.se. För att göra det mer verkligt för mig själv att jag faktiskt är klar samt för att inte behöva haka upp mig på en lite missvisande titel startar jag här en ny blogg om hur det är att vara mamma och läkare. Det har varit en spännande resa att vara mamma och läkarstudent och jag räknar med att det kommer att bli minst lika händelserikt framöver, både i privatlivet och i arbetslivet. Om några av mina gamla läsare följer med mig hit önskar jag ett varmt välkommen till min nya blogg!